Jan Henrik Olsen föddes 24 maj 1869 på gården Kvalavåg, Karmøy utanför Haugesund. Jan bodde en tid hos sin mormor när han var liten. Torine hans mormor var änka sedan 1870 då Jans morfar Bård hade gått bort. Torine var därför mycket ensam och gladdes över att ha lille Jan Henrik hos sig. Torine dog senare 1877. Jan växte upp med fem syskon varav han var näst yngst. Två systrar och en bror emigrerade också till Amerika. Kvar på gården blev bara två systrar. Det var länge tänkt att Jan Henrik skulle ta över gården vilket Jan inte var intresserad av. Utkomsten av gården var för liten för att kunna försörja en familj. Under sin uppväxttid gick Jan i skolan varje dag. Läsåret var indelat i 4 terminer på vardera 6 veckor. På sin fars gård hade de 70-80 får och 6 kor. Mjölken de fick från korna såldes vidare för att kunna försörja sig. Trots att man var tvingad att sälja den livsviktiga mjölken hade man ändå mat på bordet, de flesta bönderna i trakten fiskade för att dryga ut sin inkomst och mat till familjen. Dessutom var det många män som arbetade i koppargruvan i Visnes. Jan Henriks far Ole Olsen var en mycket bestämd person jämfört med hans mor Ingeborg Cathrine Baardsdatter som var mer tystlåten.
Jan Henrik skrev 28 juli 1883 ett brev åt Ingebrigt Torbjørnsen till ordf. Torkel Lindeland i fattignämnden där han uppmanar honom att låta Knut Severin komma hem till honom. Knut Severin var fosterplacerad hos Jan Henrik far Ole Olsen som inte vill släppa hem honom. Knut far Ingebrigt Torbjørnsen ville ha hem sin son nu när han kunde försörja honom. Jan Henrik (John Henry) som är 14 år gammal är den som är skrivkunnig i familjen. Inte så vanligt att man kunde skriva och läsa på den tiden. Därför hjälper han sin väns far att skriva. Mycket märkligt att skriva ett sådant brev åt någon annan mot sin fars vilja.
Eftersom framtiden inte var särskilt ljus i Norge vid denna tid drömde han och hans kusin Helge om att emigrera till Amerika. Helge Larsen var född året innan, 1868, och var den som reste först. Den 28 juni 1886 reser Helge till Amerika. Han arbetade hårt och sparade allt han kunde av det arbete han kunde få i Amerika. Jan fick låna pengar av honom till sin biljett. Det var billigare att köpa biljett i USA än hemma i Norge. I Norge ville agenterna ha provision därför steg priset. Jan Henrik fick sin biljett och reste emot sina föräldrars vilja till USA 10 mars 1888 från Stavanger. Den sommaren 1888 började han arbeta hos en bonde i Hillsboro North Dakota som odlade vete. Där stannade han i ett till två år. Han arbetade mycket och hårt för att kunna betala tillbaka sin skuld till Helge. När vintern kom och arbetet tog slut började han hugga ved så han fick råd med husrum och mat. Vid jultiden fanns det väldigt lite att arbeta med därför tvingades han att stilla sin hunger med att dela maten med bondens hund. Tiken och hennes valpar hade fått bröd och mjölk som John åt av.
Han flyttade senare till Millington i Illinois. Hans syster Helvik som emigrerat tidigare 1885 bodde i Lisbon, Kendall County, Illinois. Eftersom det fanns lite arbete i North Dakota reste han till sin syster i hopp om ett arbete. Där träffade han en väninna till Helvik, Olava som också hade utvandrat, från Ryg i Randaberg nära Stavanger. Han bestämde sig för att stanna i Lisbon och tog ett natt arbete på en kvarn. Jan och Olava blev ett par, det klokaste beslut han gjort i sitt liv var att gifta sig med henne, Olava var en mycket hjälpsam person. Vigselceremonin ägde rum den 4 oktober 1890 hemma hos Iver och Helvig Buland. Han åkte tåg och buss bara för att träffa Olava som arbetade i Newark, Illinois.
Jan Henrik ändrade sitt efternamn i USA till Walker. Namnet Walker var inte lika vanligt i Amerika som namnet Olsen. Dessutom ändrade han sitt förnamn från Jan Henrik till ett mer amerikansk uttal, John Henry. Olava kände sig ensam då deras första barn Clara Olive föddes. Jan arbetade på nätterna i kvarnen och var inte hemma och kunde hjälpa till så mycket. Familjen Walker hyrde 1892 en gård norr om Radcliffe Illinois (Garden City). Här blev John en framgångsrik bonde. Familjen växte och Nellie Carolina föds den 1 dec 1893, därefter kommer Henry Lawrence 30 jan 1896 och Hattie Cleosofa 30 mars 1898. John och Martin kämpade hårt under de första åren i Amerika. I själva verket, John åtminstone, gjorde mycket bra ifrån sig i Amerika. Han t.o.m. lånade ut pengar till sin far, 3000 kr, vilket idag motsvarar 160 000 kr. Om han fick tillbaka dem vet jag inte, förmodligen inte. Johns far Ole skrev åtskilliga gånger till honom att komma hem till Norge och ta hand om gården (läs Ole Olsen
släktsaga). Men John skrev att han hade det bättre i USA och ville att hans far skulle komma dit istället. Det går så bra för John och hans familj att Mr Drake på banken i Radcliffe lånar honom pengar utan någon säkerhet eller underteckna några papper för att kunna köpa sig en större gård. Familjen växer och John behöver mer mark. Nu utökas familjen med Clarence John som föds i juli 1900, Theodore Menile 9 juli 1902, Charlotte Jemima 24 februari 1905, Orven Neamol 31 maj 1907 och Ordella Jeannette 2 mars 1910.
1914 köpte han en gård i närheten. Det visade sig vara obekvämt med hästdragna jordbruksmaskiner som behövdes flyttas flera kilometrar mellan de två gårdarna. Därför sökte John efter en större gård som kunde försörja den stora familjen. Mr Drake, bankmannen som lånat honom pengar utan säkerhet hade en bror William Drake boende på en stor gård nära Kenyon i Minnesota. Hans bror ville flytta tillbaka. John och hans svåger Cornelius Nelson beslutade att åka upp till Kenyon i Minnesota och titta på gården. Byggnaderna hade uppförts 1910 med en fin lada. I boningshuset fanns det 11 rum, en ugn, rinnande vatten, och badrum. Det var förberett för elektricitet. Det var en väl utrustad gård för den tiden precis vad familjen behövde. De blev imponerade över vad de såg. En stor gård på 240 hektar som John köpte den 18 augusti 1915 för $25 600. Svågern som ville bo nära sin syster köpte i mars 1916 en mindre gård i närheten på 160 hektar för $16 000. I mars 1916 flyttade familjerna till Kenyon, Minnesota där de blir kvar i generationer. Markpriserna hade stigit i Iowa och sjunkit i Minnesota. John och Cornelius gjorde en bra affär.
Det behövdes flera tågvagnar för att flytta allt bohag, jordbruksmaskiner och boskapen. John, hans bror Henry och Clarence åkte tillsammans med djuren. Djuren behövde både mat och vatten, korna skulle mjölkas. Olava med resten av familjen tog nattåget till Minnesota. Barnen tyckte det var ett stort äventyr och kunde inte förstå varför deras mamma Olava, Hattie, släktingar och vänner grät vid avfärd. Under resan spårade godståget ur nära Kensett, Iowa. Något skakade loss och föll ner över Clarence som skadades allvarligt i nacken. Han led av kronisk smärta och handikapp för resten av sitt korta liv. Den 2 mars 1916 kom de fram. Claras make Martin Stolee som hade köpt en mindre gård på andra sidan vägen kom för att möta dem med sin släde. Det var en kall och eländig dag. Alla var trötta och irriterade. Det var inte Ordella Jeannette bästa födelsedag, hon fyllde sex år och hade nog önskat sig en annan födelsedag.
John arbetade hårt i det man i USA kallar ”tight-fisted” det gjorde att han inte spenderade pengar lättsamt. Å andra sidan efter det att han flyttade till Minnesota köpte han en ny Packard bil varje år, som var en mycket dyr bil på den tiden. Han hade en vän som var bilförsäljare. John och Olava var ett hårt arbetande par, bra arbetsgivare och sparsamma. Även hans son Clarence John var sparsam, trodde på moderna arbetskraftsbesparande utrustning och var den första i deras grannskap att installera elektricitet, eftersom han visste att fotogenlyktor i ladan var en stor brandrisk. John var också den första bonden i Kenyon-området som valde att installera dräneringsrör, ett system för att utvinna mer jordbruksmark från träskområde till odlingsbar mark. Något som han hade lärt sig i Iowa.
1917 den 6 april gick USA med i första världskriget. I 1918 blev deras son Henry Lawrence inkallad till militärtjänstgöring, vilket var en allvarlig sak eftersom så många män dödades i Frankrike eller dog i influensan (spanska sjukan). Det var en mycket svår prövotid för John Henry och Ordella. Deras yngsta dotter mindes att det var den enda gången hon sett sin far gråta. De hade lämnat Norge med en förhoppning om ett bättre liv i USA. Också nu detta att deras son skulle hamna mitt i ett krig, var inget de önskade sig. Tjänstgöringen i armén liknande den värnplikt som John Henry lämnat bakom sig i Norge och som var mycket impopulär. Lyckligtvis kom aldrig Henry Lawrence till Frankrike där så många skickades dit med en liten militärutbildning. Henry Lawrence var planerad att gå ombord på ett transportfartyg till Frankrike bara en vecka efter att vapenstilleståndet hade uppnåtts. Hemma måste de uppoffra många saker själva, som att äta hårt kornbröd som var svårt för pojkarna att tugga, de t.o.m. bröt några av sina mjölktänder. Alla flickor var också inblandade i olika aktiviteter som t.ex. rulla bandage och/eller stickning. John var involverad i försäljningen av krigs-obligationer (War Bond) för att finansiera kriget. Hästar behövdes i armén, därför fick John avstå två av sina arbetshästar, till förmån för armén. John berättade många historier för sin familj från sin militärtjänstgöring. Barn och barnbarn hade alltid stor respekt för Henry medverkan i det stora kriget. Tyvärr drabbades Henry Lawrence av spanska sjukan som skadade Henry’s hjärta medan han var i tjänst. De fick sova i fuktiga tält och fick lite eller nästan ingen sjukvård alls. Trots ett dåligt hjärta fortsatte Henry Lawrence efter kriget att arbeta som två personer dock inte de sista åren då hälsan tog ut sin rätt. John Henry själv hade alltid ett högt arbetstempo vilket inte alltid gick så bra. En gång när Orven hjälpte sin far med att lasta höbalar på lastbilen glömde de spänna fast repet. När John Henry ryckte till i repet föll Orven ner från lastbilen vilket orsakade honom en allvarlig skada. Orven fick ett par brutna revben vid fallet.
John tyckte om att resa och att besöka vänner och släktingar. Han älskade att underhålla gästerna. Olava motsatte sig aldrig den ständiga strömmen av gäster. De hade två gästrum som ofta upptagna i veckovis. John läste mycket och var en född berättare. Han underhöll sina gäster med berättelser om t.ex. sin första jul i Amerika, när han blidkade hans hunger genom att dricka mjölk och äta bröd med bondens tik och hennes valpar, eller historien om den enorma ormen han dödade i Illinois, eller hur han hjälpte till att förhindra ett tågrån när han och Cornelius Nelson reste till Seattle världsutställningen 1909.
Onsdagen 27 februari 1924 hålls det auktion. Vid 55 års ålder har John Henry bestämt sig för att sluta med jordbruk och säljer sina djur och maskiner. Hans son Orven tar över gården. Istället köper John ett stort hus i Kenyon och avstod från aktivt jordbruk. Men han körde ut till gården nästan varje dag för att laga staket, hacka tistlar, reparera och måla byggnader. Dessa besök var inte tillfällen till glädje bland hans söner och deras familjer. Vid ett tillfälle kom han ut till gården, Orven och hans son skulle gå och fiska, ”hur kunde han bara gå och fiska när det fanns mycket att göra på gården”. Det var inget som John tyckte man skulle lägga tid på. Typiskt tänkt av John Henry som alltid var van att arbeta hårt. John var en sträng disciplinerad person och trodde i förmaning om att skona ”käppen” för att skämma barnen. Olava varnade sina barn att hon skulle berätta för deras pappa, det ledde ofta till omedelbar lydnad. Ordella mindes inte att någonsin bli slagen men grät desto mer när hennes bror Orven fick stryk. Han var ömsint när barnen var sjuka.
John hade ofta mycket gäster, fromma lutheraner. John var kyrkoledare och kunde tala improviserat på möten och även ibland fick han artiklar publicerade i religiösa tidskrifter. Han tyckte om fet mat (han använde t.o.m. smör på kakorna) innan någon visste om kolesterol. Han var överviktig, och hans läkare sa att han skulle sätta honom på en diet, men John ville njuta av livet och det skulle bara göra ett fåtal månaders skillnad i livslängd, eftersom han hade redan hade redan haft flera mindre hjärtinfarkter.
John önskade att besöka sitt barndomshem en gång till. Han hade redan rest flera gånger tidigare, senast 18 juni 1938. Olava kände sig inte tillräckligt bra för att följa med och hon gillade inte att resa. 1940 reste han och en vän Knut Olsen en sista gång till Norge, De valde att åka med Stavangerfjord, det var jungfruresan med fartyget. Som vanligt återvände han med presenter till barn och barnbarn. Ett år senare hade han en kraftig förkylning. På söndagen den 14 juni 1941 gick han upp för att ta ett bad men återvände till sängen då han inte kände sig bra. Eftersom det var söndagsmorgon tog han upp sin bibel men sade till Charlotte, ”Det verkar som jag inte kan hitta dagens text i dag.” Charlotte letade då upp den för honom. När hon vände sig bort, gled hans kropp åt sidan och han dog omedelbart vid 72 års ålder.
John Henry och Olava grav till vänster i bild, deras son Clarence John Walker familjegrav till höger, där stora delar av Clarence familj ligger begravna. Jag riktar ett stort tack till min vän Dave Vangsness i USA som tagit fotona åt mig.
Tack vare min kusin, författaren, Lars Walker (barnbarns barn till John Henry) har jag fått tillgång till berättelser, bilder, brev, m.m. Utan denna information hade det aldrig blivit någon berättelse. Det finns ett omfattande dokument ”Above the sioux line” om livet på gården skrivet av James Walker, ett barnbarn till John Henry Walker.
Allan Kvalevaag
2021-05-05