Sven Fredriksen Ostewig

Oberoende verkstadsägare
Vad Swan utbildades till, eller vad han gjorde från början efter att han slutat skolan har inte framkommit. Men så mycket är tydligt att han var mycket arbetsam. I december 1908 köpte han timmergården Cuts i Willow Creek, som ligger i Lee County, Illinois, för att bygga om det till en bilverkstad. Swan kallade sig ”förare” vid det här laget. Han hade sedan barnsben velat driva en enmansbutik. Hans familj bodde i den närliggande byn Shabbona i DeKalb County, Illinois, någon mil strax väster om Chicago.

I början av augusti 1909 tog Swan flera vänner med sig till Dixon för att se en fotbollsmatch. Strax innan de anlände till staden korsade de en järnvägsövergång där deras bil pulveriserades av ett skenande tåg som träffade dem i sidled i cirka 80 km/h. De tre i baksätet lyckades hoppa ut innan tåget körde på bilen, medan Swan och framsätespassageraren slängdes ut vid kollisionen och landade intill spåret. Båda klarade sig mirakulöst undan med lindriga skador och alla blev erbjuden en liten uppgörelse från järnvägsbolaget.

Den 15 juni 1910 gifter sig Swan med Chicago kvinnan Sarah Elizabeth Anderson, som var sex år yngre. Hon föddes Bok och hade varit gift tidigare. Tillsammans får de tre döttrar, Frances Jeanette född 1911, Joy Gennevie född 1914 och Lillian Cecelia född 1918.

Bilhandlare och racerförare
Swan hade utökat verksamheten till en bilaffär med agenturen för det välkända märket Apperson, och senare även för Hudson Motor Car Company. Apperson har i bilhistorian blivit prisad som den första att lansera en bil av den så kallade Speedster-typen, Apperson Jack Rabbit från 1907. Den hade därmed en sportig image, även om de inte var i nivå med den som Mercer och Stutz hade uppnått under senare år. Men det var sportigt nog för Swan ville testa att tävla.

Debuten gick över all förväntan. Den ägde rum den 12 augusti 1914, i en backe för amatörer vid Kennedy Hill i Rockford. Ett par tusen åskådare var på plats. Swan fick låna en Apperson från en kund R O Saynor. Han frågade i heat nr 6 vad kampen handlade om för trofé. Swan kom tvåa av fyra deltagare, bara en halv sekund bakom vinnaren och fick säga sitt i finalen om RJ Bryhn-pokalen, där han hade åtta finalister bakom sig, mot de bästa och nytt banrekord!

Nästa försök var ett lopp den 7 september på North End Speedway i samma stad, som också var för amatörer. Publiksiffran var på drygt 1000 personer. Swan var listad som Oscar Ostewig på Rockford Register Gazettes startlista. Den här gången tävlade han med en Apperson som han ägde själv i ett matchrace för trimmade specialbilar. Ombord hade han en mekaniker listad som O. Blomberg. Swan krossade motståndarens bil, en Falc, genom att köra bäst i kurvorna på tre kvartsmilspåret i ett 5 varvs heat.

Men det var de ”stora pojkarna” Swan ville testa sig mot, och den 9 juni 1915 fick han sin chans på den milslånga omloppsbanan Galesburg District Fairgrounds, någon mil väster om sin hemstad. I startlistan i tidningen Riverside Daily Press, hette han Sammy Ostewig denna gång. Loppet räknades in i de amerikanska mästerskapen och gick igenom 100 varv, men Swans bil var den första som gick sönder.

Efter att Swan varit med i flera tävlingar i hans tidiga racingkarriär, anmälde han sig plötsligt till Indy 500, nästan ett år senare med en egenbyggd bil. Där skulle han få träffa de framgångsrika och bästa förarna. Även om han aldrig hade kört utanför Illinois förut. Att genomföra ett Indy 500 är en krävande uppgift. Dåtidens racingbilar hade ingen serverstyrning eller servobromsar. De var helt enkelt svårkörda och krävde starka män. I början hade man en mekaniker ombord för att hålla reda på allt.

Indianapolis 500-Mile Race
Swan hade nu sitt eget sitt eget racingteam ”Swan Ostewig” med sin egen konstruktion. Han tävlade i det sjätte Indianapolis 500-Miles Race på Indianapolis Motor Speedway som genomfördes tisdagen den 30 maj 1916. Nu körde man inte 500 utan det fick bli 300 miles de året. Det gick riktigt bra för att vara första gången med hans egenbyggda ”Ostewig Special” bil. Nu fick inte Swan tillåtelse att köra själv utan han blev tvungen att få tag i en annan förare. Han hette Ora Haibe och körde loppet för deras räkning. Det blev problem med styrningen under själva loppet. Vid den här tiden följde alltid en mekaniker med i bilen. Medan Swan pumpade olja gick Ore Haibe och vankade runt honom i väntan på att få bilen i ordning. Efter halva loppet blev bilen svår att styra. Ore Haibe ville då inte fortsätta köra mer men Swan tog då över styrningen. När bränslenivån sjönk körde han in i depån och kompisarna från Lee pumpade in bränsle från medhavda tio ”gallon” dunkar (en gallon är ca: 3,8 liter). De hade också tagit med sig tio fälgar med däck men det behövdes bara två då loppet var bara 300 miles de året.
De slutade på en tionde plats och Swan var så exalterad över att vinna $800 (drygt 100 000 NKR i 2012 års värde) att han sträckte båda händerna i luften vid målgången med resultatet att bilen plötsligt svängde in på innerplanen.

Han startade ett antal gånger i AAA National Championship
1915 startade de 1 ggr
1916 startade de 2 ggr
1917 startade de 1 ggr

Gil Andersen som konsult och förmedlare
Vilken typ av bil var denna ”Ostewig Special?” En sak är säker, den var så avancerad att den amerikanska racingkretsen tog den på allvar från första stund. Och Gil Andersen hade med största sannolikhet en roll senare under säsongen när Swan kom för att köpa motorn från motorleverantören Wisconsin, som Stutz använt sedan starten. Att Ostewigs motorleverantör under säsongen 1916 ändrade namnet i startlistorna från Wisconsin till Stutz stärker bara denna teori. Varifrån bilens ram kom vet man inte. Det är möjligt att Swan har konstruerat chassit själv. Den fyrcylindriga motorn kostade $12.50, mindre än inträdesbiljetten idag. Fjädrarna och upphängningen tillverkades av en lokal smed, allt enligt Swan egen specifikation, medan resten av bilen byggdes av en grupp på 4–5 vänner.

Kylaren verkade ha kommit från en Apperson vilket naturligtvis var ett utmärkt val. Swan körde mer och mer från de andra även om han skulle vara tvungen att köra dessa 300 mile hade han inte ens uppnått samma medelhastighet som segraren hade presenterat på en annan bana på 500 mile föregående år. Det var ganska uppenbart att racerbilsstandarderna i USA inte var av hans gamla kvalitet, och särskilt över debutantbilarna av Premier och Frontenac från Frontenac Motor Corporation. Deras hastighet var högre, men vad betydde det när de alltid var tvungna att fixa den ena eller andra defekten på sina bilar.

Amerikansk racing var för närvarande inte på höjden av den tidigare nivån. Inte Gil Anderson heller. Swan hade ett arbete att göra, framför allt med sin nya bil för att nå bättre prestanda.