Bakgrund
Mitt släktskap till Jacob Andersen är via vår anfader Jacob Rasmussen (1747-1810) från Fiksvedt, Skjold i Rogaland. Han var Jacob Andersen morfar och min farmors farfars morfar. Jacob Andersen föddes 8 juni 1807 på Slogvig, Skjold i Rogaland. Där växte han upp med sina föräldrar Anders Knudsen och Anna Jacobsdatter samt fyra syskon, Knud, Inga, Malene och Anders. Han skulle bli en av dem som reste med första skeppet från Norge till Amerika, Slupen Restauration. Det har skrivet mycket om denna märkliga resa, jag ska återge en del av det. Jacob, endast 18 år gammal, var en av sju mans besättning. En däckspojke ombord på Restauration som avgick 5 juli 1825 från Stavanger. Ombord på skeppet fanns även hans kommande fru Serine Tormodsdatter Madland med sin familj som passagerare. Men det visste han inte då. Det är mycket troligt att de fattade tycken under den tre månader långa färden från Stavanger till New York. Senare reste Jacob till Kalifornien 1850 under guldruschen, han var lyckosam och blev rik. Tillsammans med sin fru Serena Madland fick de 10 barn. Han dog 1864 och ligger begraven tillsammans med sin fru Serena och sonen Jakob på Tulocay Cemetery Napa, Kalifornien, USA. Tyvärr vet jag inte så mycket om hans liv i Amerika.
Jacob bror Knud ”Knute” Andersen Slogvig (1798 – 1867) var den äldste sonen till Anders Slogvig och stod i tur för att ta över familjens gård. Vissa tror att han valde att segla till Amerika med Slupen Restauration år 1825. Andra tror att han först kom till Amerika en tid därefter. Knud var kväkare och en republikan på grund av hans motstånd mot slaveriet. Knud skulle senare bli ”Sloopers” främsta ambassadör genom att informera sina landsmän om livet i Amerika och uppmuntra dem. Han fick även uppdraget att leda invandring för att sammanföra dem i Amerika. (det finns en bok som beskriver detta ”Slooper”). Knud kom tillbaka efter 10 år i Amerika och gifte sig 1836 men reste tillbaka till med briggen ”Norden” tillsammans med 110 andra immigranter. Knut slog sig först ner i Fox River Settlement, bodde senare i Kendall och LaSalle.
Slupen Restauration
Restauration var från början en Hardangerjakt som byggdes 1802 av Egersunds redaren Theophilus Bowitz och fick namnet ”Emanuel”. Köpekontraktet är daterat till den 24 maj 1802. Emanuel användes för frakt av sill och spannmål mellan åren 1803-1815 längs den norska kusten. Det gjordes även avstickare till Strömstad, Göteborg och Köpenhamn. Senare döptes hon om till ”Haabet” (hoppet) troligen år 1815. Mellan åren 1816- 1820 togs skeppet ur drift, troligen efter en grundstötning vid en insegling till Egersund. År 1820 blev hon ombyggd till en slup och fick namnet ”Restauration”. En slup är en segelbåt med en tvådelad mast. Hon var bara 54 fot lång, 16 fot bredd med en lastförmåga på 18,5 ton. Fartyget fortsatte med sina frakter längs den norska kusten men gjorde även nu avstickare till Stockholm och Hamburg. På vintern 1825 sålde Torger Reiersen som hade fått ekonomiska bekymmer ”Restauration” till 6 familjer som nu blev nya ägare. Nu påbörjades en hektisk tid några månader att förbereda slupen inför den långa resan till Amerika.
Det var Klein Pedersen (1782-1865) och Knut Olsen Eide som hade rest 1821, på uppdrag av kväkare i Stavanger, för att söka efter möjligheten till en norsk bosättning i Amerika. Klein var född 1782, finns ingen dopbok från Tysvær bevarad från de åren. Däremot finns han noterad som 17 1/2 år gammal konfirmand den 2 november 1800. Cleng Peerson som han kallade sig i Amerika och Knut tillbringade tre år med att undersöka möjligheten att finna en lämplig plats att bosätta sig på. De fann platsen, en stad nära Lake Ontario. Ontario är en av de fem insjöarna som ingår i de stora sjöarna ”Great Lakes” i staten New York. De återvände 1824 och började tala sig varmt om förhållandena ”over there”. De hade redan tidigare skrivit hem till Norge och sagt att de skulle införskaffa ett mindre segelfartyg.
Valde de ett för stort skepp skulle de Amerikanska myndigheterna inte låta dem segla vidare. Det skulle visa sig vara ett felaktigt beslut p.g.a. en ny lag i Kongressens från 1819 över passagerarnas lastutrymme. Cleng Peerson var själv inte kväkare och tillhörde inget kyrkosamfund. Däremot var han senare i livet löst knyten till ett svensk kristen-kommunistisk samfund i Illinois. Cleng Peerson kallade sig själv för ”den norska utvandringens fader”
Resan
När hon lämnade Stavanger 1825 den 4 juli var hon lastad med stångjärn och järnplattor, inköpta på spekulation, som Cleng Peerson hade rått dem. 52 personer inklusive fartygets besättning fanns ombord. Passagerarna kom från den sydvästra delen av Norge, många från Tysvær i Rogaland. När de lämnat hamnen i Stavanger och seglat i någon timme blev några döttrar till Tormod Jensen Madland sjösjuka och ville i land. Detta var inte vad de tänkt sig. Inte kunde de gå iland utan sina föräldrar. En bror till dem Jens sa att han kunde hoppa av med dem för att ta sig hela vägen tillbaka till Stavanger. Hans far Tormod hade varit smed och Jens visste hur man skötte en smedja. Efter en del diskussioner valde man att släppa av dessa tre i Dusavik. Nästa dag den 5 juli fortsatte färden utan de tre syskonen. Denna berättelse finns återgiven i boken ”Farvel Norge”. Det har spekulerats i om det var den 4 eller 5 juli som avresan skedde. De flesta är överens om att den 4 juli var rätt datum då USA hade sin självständighetsdag just detta datum. Efter avhoppet i Dusavik fick man ta ny avresa den 5 juli. De seglade nu ut på Nordsjön och passerade genom den engelska kanalen. Det är inte känt varför de valde denna väg, det var verkligen ingen genväg. Kanske var det bristen på besättningens navigationskunskaper eller så ville de undvika en besvärlig sjöresa över norra Atlanten. Fartyget var inte byggt för en sådan strapats med många passagerare. Dessutom kunde passagevindarna ta dem över syd Atlanten på ett lugnare vis. På den engelska kusten gick de in i den lilla kanal byn Liszard Head i Cornwall. De hade gått om brännvin ombord så de började sälja av sitt förråd, helt ovetande om att det var olagligt. När de fick reda på vad för fara de hade utsatt sig i för var de tvungna att fly i all hast. Det sägs att i samband med den hastiga avresan glömde de att bunkra och framförallt färskvatten. De gick så långt söderut som Madeira. Törsten ombord blev snart ett problem och inte blev det bättre då värmen tilltog. Utanför Funchal fann de ett drivande fat i vattnet. Lars Larsen, ledaren för gruppen, rodde ut till fatet och med viss möda togs det ombord. Fatet som var fyllt med madeira vin blev deras räddning. Fartygets besättning och passagerare blev snart kraftigt berusade på vinet.
Besättningen somnade och fartyget började driva in i hamnen i Funchal som en ”pestulenseship” utan kommando eller att de visade flagg. Kanonerna på fortet var redan laddade och klara, de pekade på slupen när ett fartyg från Bremen ropade och larmade dem att genast visa sina färger. En av passagerarna, Torstein Olsen Bjorland, lyckats i sista minuten finna flaggan och få upp den. De stannade i Funchal ungefär en vecka för att bunkra. De blev väl behandlade. Den 7 augusti lämnade fartyget hamnen i Funchal och den 9 oktober kom de in till hamnen i New York, nu med 53 personer. I New York togs fartyget med last i beslag och kapten sattes i arrest på grund av ett brott mot 1819 passagerarlagen. Lagen uppgav att ett fartyg inte kunde ta mer än 2 passagerare för varje 5 bruttoton. Slupen borde ha haft en belastning på minst 115 bruttoton enligt lagen. Men ankomsten av detta lita fartyg lockade folks uppmärksamhet i New York. Detta var det minsta fartyget som var känd för att ha korsat Atlanten med emigranter. I New York möttes de av Cleng Peerson och det är troligt att hans anslutning till Quaker samhället i New York var en hjälp i att få målet mot ”Sloopers” nerlagt. Ägarna till slupen fick 3150 dollar i böter. När fartyget och lasten såldes, de bara fick 400 dollar, vilket var mindre än hälften av vad de hade betalat för det i Norge. Pengarna de fick för fartyg och last var tänkt vara deras investeringskapital i det nya landet. Den 15 november 1825 blev de personligen benådade av president John Quincy Adams. Vid denna tid hade de flesta ”Sloopers” redan anlänt till Orleans County i New York. Detta var den första norska kolonin i Amerika. Tidningarna i New York publicerade flera artiklar om deras resa.
Passagerarlista
En officiell passagerarlista för Restaurering har ännu inte funnits. Detta trots omfattande efterforskning av både författare och historiker i arkiven hos New York, Washington, och på andra håll. Men forskning verkar bekräfta 50 namn ur den ursprungliga listan av 52 personer inkl. 7 mans besättning.