Alexander L. Kielland

Olyckan:
27 mars 1980 havererade bostadsplattformen Alexander L. Kielland då ett av de fem benen bröts av och plattformen fick en slagsida på cirka 35 grader. Inom cirka 20 minuter kantade plattformen.
Plattformen låg nära borrplattformen Edda och var förbunden med en gångbro. När dagskiftet vid Edda slutade korsade arbetarna gångbron vid 18.00. Det var rutinmässigt att hissa upp gångbron vid plattformen när vädret var dåligt, eftersom rörelserna på gångvägen kunde vara för stora.

Cirka 18.20 hörde folk på Edda ett brus och såg att plattformsbenet bröt av. Ombord på plattformen hörde besättningen smällen och det blev stora rörelser i plattformen. Efter detta blev det en kraftigare rörelse och ytterligare ett slag och plattformen kantrade med en islagssida på 35 grader. Radiooperatören Harry Vike på Alexander L. Kielland hann bara ropa ”Mayday, Mayday, Kielland välter”, klockan var då 18.29. Kantringen fortsatte sedan, men plattformen hölls tillbaka av ankarlinorna ett tag. Vatten fyllde snabbt plattformen. En anledning var att några skott och dörrar stod öppna, bland annat på grund av arbete ombord. Några av dörrarna var fastsvetsade i öppet läge. Under olyckan försökte plattformschef Torstein Sæd aktivera pumparna, men det fungerade inte på grund av för kraftig krängning. Han omkom under försöket.

Telegrafisten skickade ut en nödsignal på VHF kanal 9 som alla stationer i Ekofiskområdet lyssnade på. Han gick in i livbåt 5 och fortsatte att ha kontakt med grannplattformen Edda från livbåtsradion. Fartygskoordinator för Ekofiskfältet, Baste Fanebust, sa åt alla fartyg i området att fortsätta till olycksplatsen. En helikopter från Helikopter Service, som fanns på Eldfisk, ombads att spana in vad som hände med Alexander Kielland. Kapten Knut Hegle och styrman Paul Ringheim rapporterade att plattformen låg på styrbords sida. När de diskuterade om de skulle landa på den, började plattformen fälla ännu mer och vände sedan helt.

Räddningsarbetet:

Alla länder runt Nordsjön var involverade i räddningsarbetet. Räddningsarbetet var mycket svårt och farligt på grund av de långa avstånden, grov sjö, kyla, vind, ström och ibland mycket dålig sikt. Räddningsarbetet pågick till den 29 mars klockan 19.00. Det är registrerat att 71 civila och 9 marinfartyg, 19 helikoptrar och sju flygplan deltog. Förmodligen är detta en underskattning. Flera fiskebåtar och mindre fartyg ska ha deltagit utan att detta registrerats.

De brittiska helikoptrarna från Royal Air Force (RAF) var, tillsammans med de civila som var på fältet, de första som anlände till olycksplatsen. Plattformen hade tillsammans med andra plattformar ett permanent stationerat hjälpfartyg, Silver Pitt. Fartyget var stationerat sex sjömil från Alexander L. Kielland och anlände till olycksplatsen endast 45 minuter efter kapsejsningen och kunde inte rädda någon.

Vid tidpunkten för olyckan fanns 212 personer ombord på plattformen. Det var mellan 50 och 80 personer i de två biografsalarna, ett 50-tal i matsalen och resten var i sina bostäder eller vid sina operationsplatser. Biosalongerna hade endast en lucka mot som kunde användas som utrymningsväg på grund av lutningen. De som befann sig i bostäderna fick problem på grund av att möbler och andra föremål blockerade utgångarna.

Det var stora problem med att få ut livbåtar och flottar. Många kunde inte få tag i räddningsutrustning och flera dödades av föremål som inte var säkrade. Havstemperaturen var bara några grader, och många av arbetarna som klev av plattformen vid liv frös ihjäl eller drunknade.

Åtta av de som kommit i vattnet räddades av kranföraren Roger Marcussen som kunde lyfta ner en personalkorg från en av de två kranarna på Edda. Flytvästar och flottar kastades från plattformen och försök gjordes att sänka repstegar, men detta misslyckades på grund av den hårda vinden. Försörjningsbåtar som låg nära plattformen lyckades rädda ytterligare sju män. Det var mycket svårt att rädda människor i havet från båtarna på grund av det grova havet och höjden upp till fartygens däck.

Båda livbåtarna 1 och 2 var placerade under helikopterdäcket. På grund av krängningen var det bara cirka två meter ner till havsytan. Livbåt 2 blev delvis under vatten och de 26 personer som nådde räddningsstationen steg ombord på livbåt 1. Från livbåten togs radiokontakt med två fartyg, Silver Pitt och Normand Skipper, men det tog tid för fartygen för att lokalisera livbåten. På grund av hög sjö gick det inte att ta ombord någon från livbåten. Klockan 03:00 lyftes de upp av två norska räddningshelikoptrar.

Livbåt 5, som frigjordes men sattes inte ner på vattnet före kapsejsningen. 14 personer steg ombord, men båten lämnades med botten uppe i havet. Några av de i vattnet lyckades tillsammans med de inne i den välta båten vända båten och 19 personer steg ombord. Vid 19.30-tiden hittades livbåten av Normand Skipper och fartyget lyckades ta ombord tolv personer med hjälp av ett klätternät. Så småningom ansågs denna metod vara för farlig, och inga försök gjordes att ta ombord fler personer. Av de 21 personer som blev kvar togs 17 ombord i en norsk räddningshelikopter och 4 i en helikopter från Helikopter Service mellan klockan 02.30 och 04.00.

De tre livbåtarna 3, 4 och 7 kunde inte frigöras och de slog mot plattformen. Livbåt 6 försvann när D-stolpen bröts av plattformen.

Flera av flottarna släpptes automatiskt, flöt upp och blåstes upp. Två personer lyckades ta sig ombord på en av dessa flottar, medan en, som var för tung på grund av en flytväst full med vatten, lyckades fastna. Fem lyckades ta sig ombord på ytterligare en flotte, och nio man steg ombord på en av flottarna som kastades från Edda. De plockades senare upp av en brittisk räddningshelikopter. En av de fem som hade gått ombord på en flotte dog när han försökte gå ombord på ett förrådsfartyg. De övriga fyra lyckades ta sig ombord på fartyget.

Åtta av de som räddades bar flytväst och 59 av de 89 räddade bar flytväst. Av de som hade en räddningsdräkt hade bara en lyckats stänga dräkten helt och fyra personer hittades döda i en räddningsdräkt. Av dem som räddades hade 49 varit i havet, de flesta i upp till 10–15 minuter, men två räddades efter hela 55 minuter i havet. De två räddades av styrman Sven Erik Pedersen från supplyfartyg Tender Power. Han kastade sig i havet och fick dem ombord.

De som räddades fördes till Rogalands sjukhus i Stavanger. Vid Sola flygstation etablerades också en hjälpstation. Efter undersökningar inkvarterades de överlevande antingen i Stavanger eller skickades direkt hem. Det tog tid innan anhöriga fick besked om hur det hade gått för familjemedlemmarna ombord. Några fick besked om dödsfallet och information om olyckan via media. Vissa lokalsamhällen, som Førresfjorden nära Haugesund, drabbades särskilt hårt. Sju män från denna by dog.

Det var dödsfall från hela Norge, och från Finland, Island, Storbritannien, Sverige, Spanien, Tyskland och USA.

Eftersökning av omkomna:

På morgonen efter olyckan började arbetet med att hitta de omkomna. Arbetet utfördes både av fartyg som letade efter offer och av dykare. Dykare från fartygen Seaway Falcon och Wildrake hittade offer under mycket svåra förhållanden och ofta med dålig sikt i vattnet. De flesta av de döda hittades på havsbotten. Några i vraket efter plattformen och några i trasiga livbåtar. Dykarbetet pågick i 14 dagar.

Den skadade plattformen bogserades i land och förankrades vid Kårstø i norra Rogaland den 19 april 1980. I augusti samma år flyttades den till Stavanger. Förberedande arbete började med att vända plattformen. Vändningen kom i gång men svårigheterna var större än väntat och arbetet fick stoppas. 1982 beslöts återigen att Alexander L. Kielland skulle vändas och genomfördes i september 1983. Sex personer hittades döda i vraket.

Efter en omfattande politisk tvist sänktes plattformen till 700 meters djup i Nedstrandsfjorden den 18 november 1983. De som var emot förlisningen ville att plattformen skulle undersökas närmare och skrotas på ett norskt varv. De som ville sänka plattformen skulle sätta stopp för olyckan och avsluta processen.

Läs om dykarnas berättelse

Orsaken till olyckan:

Olyckan är den största industriella olyckan som har inträffat i Norge. Omedelbart efter tillsattes en olyckskommission. Torgeir Moan på NTNU var ansvarig för de tekniska undersökningarna och de tekniska delarna av utredningen. Kommissionen övervägde ett antal möjliga orsaker och drog slutsatsen att ett utmattningsbrott i en stödjepunkt för en av plattformens ben hade utlöst olyckan. Kommissionen ansåg att en defekt svetsning hade förbisetts och att detta hade lett till en spricka som med tiden hade utvecklats.

Kommissionen fann att de spänningar som var i ankartråden var inom det som var acceptabelt och att goda operativa bedömningar gjordes ombord.

Utöver påpekandet blev det ett antal faktorer som påverkade utvecklingen av olyckan, som bland anat saknar utrustning, förordningar och rutiner.