Carl föddes 12 maj 1893 på Tjøsvoll i Åkra, Rogaland av hans föräldrar David Davidsen Dahl och Marthe Karine Knudsdatter som äldsta barnet i en syskonskara av 9 barn. Hans mor dog redan när han var knappt 2 år gammal. Strax efter konfirmationen endast 16 år gammal emigrerade Carl till Kanada 1909. Där drev han ett gårdsbruk tills 1:a världskriget bröt ut. Han anmälde sig 1916 som frivillig till det nybildade skandinaviska regementet som 23-åring och tog värvning i armén. Efter exercisutbildningen var dags för resa över atlanten till Europa. Han kom till England i maj månad 1917. Där placerades han i ingenjörsavdelningen som bl.a. hade till uppgift att bygga broar och sätta upp taggtrådshinder.
Den svenska Canada Tidningen skrev i jan 1916 ”Ska Canada styras från Ottawa eller Berlin?” Två veckor senare skrev samma tidning att regeringen hade avslagit en begäran att upprätta en särskild enhet av ”skandinavisk börd”. 
Dock fick en löjtnant vid namn Fonseca tillåtelse att bilda ett regemente av skandinaver och utnämndes samtidigt till överstelöjtnant. Den 22 feb 1916 skrev åter tidningen att nu hade man bildat den skandinaviska bataljonen och att rekryteringen var i full gång. Det gick inte så bra i början men till slut hade man två bataljoner på vardera ca: 1000 man. 197 Infantry Battalion ”Viking of Canada” – 223 Canadian-Scandinavian Overseas Battalion.
Regeringen i Ontario beslutade 29 augusti 1917 att införa en värnpliktslag i Kanada. Detta ledde till våldsamma upplopp i Quebec. Liberala krafter var emot lagen, infekterade frågor om utsugning av den lilla kanadensiska folket i det brittiska imperiet präglade debatten. Befolkningen var endast på åtta miljoner människor, varför skulle Kanada skicka trupper med så liten befolkning. Trots protester infördes värnplikten men kom aldrig att bestå med mer än 20 procent av det totala antalet soldater i den kanadensiska armen.
Kanadensarna hade bara några veckor träning bakom sig när de anlände till England. Britten generallöjtnant Edwin Alderson blev deras kårchef. Alderson var en erfaren officer med sina kvalitéer inom trupp organisation och utbildning. Han fick snart de kanadensiska soldaterna vältränade och skärpta krigare. 
30 000 man blev skeppades till Belgien varav Carl och hans kompani fick till uppgift att bygga träbroar över viktiga passager. Dessa träkonstruktioner blev ständigt bombade av tyskarna vilket ledde till att de fick bygga på nätterna. Carl och hans kompisar i förbandet var för det mesta förtrupper vilka utsättes för gasattacker. Tyskarna använde tårgas, den dödliga senapsgasen och andra varianter som fosgen- och klorgas. Dödligheten av gasattacker blev begränsad, endast fyra procent av dem som dog i strid dog på grund av gas. I början av kriget fanns det inga gasmasker varför de använde trasor som de blötte ner med urin. Så en dag blev Carl och hans förband utsatt för en gasattack vilket gjorde att han hamnade på sjukhus. Snart utvecklades skyddsåtgärder t.ex. gasmasker. Carl tillfrisknade och kunde lämna sjukhuset.
Han återvände till Norge och Åkra 1923, med sig i bagaget hade han ett tackbrev från kung Georg av England daterat 1918. Där stod: ”Drottningen och jag önskar att Gud ger dig framgång i livet, en trygg resa till ett lyckligt hemmaliv och en snar bättring. Ett tacksamt moderland (England) tackar dig för en trofast tjänst.” 
Så kom han hem igen efter alla äventyr i Kanada och första världskriget till Åkra på Karmøy. Där gifter han sig med Martha Kristina Endresen Storøy 1924. De byggde ett hus på bruk nr 3 på Tjøsvoll, fick åtta barn tillsammans, ett dog som liten endast 7 år gammalt. De andra barnen är Kaia Davida, Ragna Kristine, Dagny Laurine, Torhild Eleanor, Klara Marie, Gunvor och Govert.
Carl dog den 30 dec 1962, 69 år gammal och Martha Kristine 22 okt 1974, 74 år gammal, de ligger begravda på Åkra gravplats.
Allan Kvalevaag
2018-07-19