Bröderna som var tre till antalet föddes 1912, 1917 och 1920 och var 27, 22 och 19 år gamla när 2:a världskriget bröt ut. Karl Heinrich föddes 12 oktober 1912 i Schleswig, Heinrich 13 juni 1917 i Rendsburg och Willhelm Fritz 2 augusti 1920 i Osterrönfeld. De växte upp i en liten stad i norra Tyskland i provinsen Schleswig Holstein. De hade precis som alla andra drömmar om att växa upp och få ordentliga yrken som de kunde leva gott på.
Den äldsta brodern Karl eller Kalle som han kallades var intresserad av bilar och båtar, älskade att segla. Senare utbildade han sig till målare och sedermera till billackerare vilket då måste ha varit drömyrket i bilens begynnelse. Tillsammans med sin yngre broder Heinrich eller som vi alltid kallade honom Heini skulle de tillsammans öppna en verkstad ihop. Den yngsta broder Willhelm med smeknamnet Willi var mer en spelevink full av upptåg och bus.
Nu bar de sig inte bättre än att en viss Adolf Hitler kom till makten i Tyskland 1933. Han skulle snart vända upp och ner på de allra flesta människors drömmar i Europa, så även för brödernas drömmar. Europa skulle snart stå i brand och det skulle ta flera år innan det ännu en gång kunde hämta sig från ännu ett hemskt krig.
Karl
Karl växte upp och vid 14 års ålder gick han ut skolan för att fortsätta utbilda sig till målare och senare till lackerare. Efter avslutad mästarbrevs utbildning flyttade Kalle till Hamburg och började arbetade på ett varv vid Bremen Werder. Karl tog även körkort för bil vilket inte var så vanligt för en arbetargrabb. Dessutom hade Kalle alltid haft ett stort seglingsintresse och vann flera priser vilket ett fortfarande finns bevarat i familjen. Han tog också ett förarbevis för skepp (typ skepparexamen). Snart skulle han inkallas till militären och ut i ett blodigt krig och tyvärr förlora sitt liv i. Han blir inkallad till krigsmarinen 31/10 1939 och stationeras i Frankrike vid hamnstaden Boulogne-sur-Mer som matros vid deras ubåtsbas.
Där utbildades han till telegrafist med placering på land. De brev som finns bevarade från honom visar att han hade ett ganska bra liv i Frankrike. Han börjar träffa en fransk flicka med efternamnet (förnamnet är det ingen som vet) vars föräldrar har en restaurang i Boulogne. Tycke uppstår och Kalle trivs allt bättre med tillvaron.
Han kan alltid få lite extra mat och livet ter sig lite lugnare trots kriget. I breven hem så förstår man att han har möjlighet att införskaffa tyg och andra presenter som skickas hem eller som han tar med sig hem på permissionerna. Hans systrar får därmed snygga klänningar uppsydda av fint sidentyg. Snart är hans fästmö gravid och väntar deras barn. Detta kan inte ha varit så speciellt trevligt under rådande omständigheter. En tysk soldat som gör en fransk flicka med barn. Under våren 1944 börjar de allierade att bomba befästningar i Frankrike som en förberedelse inför landstigningen den 6 juni samma år.
På kvällen den 15 juni så skriver han sitt sista brev hem där han svarar sin mor av ett tidigare brev där hon berättar att hans bror nu är anmäld försvunnen. Han tackar även sin mor som hämtat ut hans sparade kapital på banken. Pengar som han skulle ha använt till att öppna en bilverkstad tillsamman med sin bror Heini efter kriget. Nu blir det inget med det utan pengarna behövs till hans nya familj. Den kvällen den 15 juni träffas bunkern han befinner sig i av en bomb och han avlider av skadorna 23.05. Hans kompanichef skriver senare i ett brev hem till hans föräldrar hur det hela gått till samt skickar en förteckning på hans tillhörigheter som hans far får kvittera innan de kan hämta ut dem. Även en dödförklaring finns bevarad. När hans föräldrar skulle sätta in en dödsannons i tidningen hemma i Schleswig fick den inte innehålla något om var han stupat utan man fick bara skriva ”Invasionsfronten”. Senare det året föds hans dotter en liten flicka som får namnet Michele (en kusin till mig).
Heinrich
Efter skolan utbildade sig Heini till rörläggare, vvs. Redan 1937 fick han plats i vad tyskarna kallade ”Arbeitsdienst” (arbetstjänstgöring). Han rykte in i armén hösten 1938 som chaufför och deltog i ockupationen av Tjeckoslovakien. Den 1 september 1939 började 2:a världskriget med invasion av Polen där Heini var med i ett 6 veckor långt fälttåg. Sen följde han med till Holland, Belgien och 
Frankrike. 1941 bar det av till Ryssland och belägringen av Leningrad (nuvarande Sankt Petersburg). Vintern 1941 var mycket kall och de fick tvätta fötterna i snön. Heini var med vid slaget i Smolensk och Bresnitov. Hans fru som bodde kvar i Hamburg såg en gång en Heini i en propagandafilm på bio när tyska soldater marscherade förbi kameran. Bara tanken att sitta på en biograf och se sin man passera på filmduken måste ha tett sig märkligt. Den 1 maj 1945 blev han tillfångatagen av ryska trupper i närheten av Berlin. Han hamnade i ryskt fångläger i tre månader, Sedan blev han förflyttad till en kasern i ytterligare tre månader där han arbetade som rörläggare. Han kunde röra sig ganska så fritt på dagarna men skulle tillbaka till lägret under natten. Efter krigsslutet blev det vanligt att utväxling skedde mellan ryska och tyska krigsfångar. Heini var inte med på några listor över dem som skulle utväxlas, trots besvikelsen så utnyttjade Heini detta genom att betala en ryss att tillverka falska ID handlingar. Dokumentet som förfalskades i november 1945 gjordes med hjälp av en stämpel som tillverkades av en potatis och man använde bl.a. urin till stämpeln eftersom urin innehåller ammoniak. Jag har själv med egna ögon sett dokumentet hos Heini i Hamburg i mitten på 1960-talet.
Dock finns inte dokumentet kvar. Han kunde fly tillsammans med två andra fångar den 15 december 1945 i halvt om halvt civila kläder. Vid en vaktpost blev de kontrollerade av ryska soldater men det gick bra de kunde fortsätta. När de kom fram till floden Neisse så var bron söndersprängd men pålarna stod kvar i vattnet. Med hjälp av plankor kunde de lägga dem mellan stolparna och på så vis ta sig över floden. Efter en vandring på 5 km kom de på kvällen fram till ett hus där dom fick lite mat. Efter halva nästa dag kom de fram till 
Cottbuss där en ny kontroll väntade. Heini bjöd de ryska vaktposterna på cigaretter och färden fortsatte. Nu kunde de vänta på järnvägsstationen i Cottbuss som skulle ta dem hem till Hamburg över Hannover. Men först var det nya kontroller av ryssarna, de frågade om de var polacker men de var tyska så dem kunde fortsätta. Hade de tre vännerna varit polackerna hade de inte släppts iväg. Det skulle ta sex till sju dagar innan de nådde Hamburg tre dagar före julen 1945. Det var en lång resa han hade gjort. Det finns en nedtecknad historiebeskrivning under åren i armén som en kamrat i samma kompani gjorde under inkallelse tiden. Denna är skriven anonymt och han fick den tillsänt sig efter kriget som ett minne. Efter sin hemkomst var inte huset i Hamburg kvar utan det hade bombats ut. Han och frun fick bo i en liten kolonistuga utan isolering till en början. Det var dragigt och kallt. Snart kunde han försörja sig och började bygga på marken ett murat hus med två rum och kök. Här växte mina kusiner upp. Läs krigsdagboken här.
Willhelm
Efter skolan utbildade Willy sig till mjölnare. Han var endast 19 år gammal när han rykte in i armén. Han blev stationerad vid 3:e Batteriet Artillerie-Regiment 231 i Nürberg på hösten 1940. Förmodligen för att han arbetade i närheten. Där utbildades han till kurir med egen häst som hette Teufel (fan). Han blev också senare utbildad till telegrafist. Under en beskjutning kom han bort från sina egna trupper, han blev ensam kvarlämnad och räddade sin radioutrustning när han återvände till de egna linjerna. För detta fick han en utmärkelse. Han skriver hem flera gånger under kriget. Det finns tre fältpostbrev bevarade. Ett vid inryckningen poststämplat 9/10 1940 i Nürnberg. Han nämner att hans privata kläder skall skickas hem och att han vill ha bestick tillsänt sig.
Ett är daterat 4/11 1940 där han bara skriver en hälsning hem och berättar att han tar en öl i goda vänners lag. Ett tredje som är poststämplat 9/1 1941 förmodligen från fronten eftersom inga uppgifter finns om var och vad han gör, bara ett fältpostnummer. Han deltog i många strider, dels i Frankrike dels i Grekland där han inte trivdes om man nu kan göra det i ett krig. I Grekland var det inte alltid så lätt att veta vem som var fienden, mycket partisaner. Han blev snart förflyttad till östfronten och Stalingrad. Den andra fronten som Hitler öppnade mot öst tog många soldaters liv. Under sin förflyttning till östfronten var hans färdväg över Hamburg. Detta tycker Willy att det kan behöva ändras så han kan åka hem till sin familj. Han skriver själv ett tillägg på färdhandlingen att resan ska gå ”über Schleswig”, hans hemstad, vilket fungerar. Han stannar några dagar i hemmet på bondpermis. Vid hemkomsten var han skadad på halsen efter att ha sårats. Han tycker inte om att ha kragen knäppt ända upp utan struntar i detta. Han blir uppmanad att knäppa sin uniform av militärpolisen men säger då att han har fått lov att ha den oknäppt eftersom han är skadad vilket fungerade. Militärpolisen accepterar detta trots att han inte har några papper som ger honom lov. Han fortsätter sin resa efter några dagar till östfronten och Stalingrad. Han passerar Kiev och där träffar han av en slump sin morbror Martin som arbetade vid järnvägen även innan kriget.
Nu fick Martin tjänstgöra där det bäst behövdes. Järnvägen behövde alltid personal som skötte kommunikationer och underhåll. Ett märkligt möte mitt ute i ett krigshärjat Europa. Resan går vidare mot fronten. Vid ett tillfälle så skjuter han en rysk soldat i en bunker och gömmer honom under halmen. Han var rädd att andra ryska soldater skulle upptäcka den döda kamraten och döda honom om det kom in några ryska soldater. I bunkern inväntar han antingen ryssar eller tyskar. Det blir tyskarna som kommer först till bunkern och räddar honom. Vid ett annat tillfälle ska han som kurir rida över ett minfält men stannar kvar och sätter sig vid ett träd för att röka upp sina sista cigaretter. Han tror nämligen inte han ska klara sig över vilket han med stor tur gör. Han kan rida vidare med sin kurirpost. Hans mor Frida skriver i ett brev till hans Löjtnant att det är dags att ge hennes son permission. Willy blir inkallad till sitt befäl som undrar om han beklagat sig för sin mor vilket han inte hade gjort. Det var bara hans mor som ville se honom och längtade så efter sin yngsta son. Han får sin permission och reser hem hösten 1943.
Det var inte så vanligt att man fick permission för de soldater som hade skaffat sig krigsvana. Nya oerfarna soldater dog nämligen för fort efter sin ankomst till fronten. Därför ville man gärna behålla de mer erfarna soldaterna så länge som möjligt. Väl hemma är han vid ankomsten så berusad och arg på Hitler, han skäller, gormar och svär så personalen på stationen får ringa efter hans mor och far som får komma ner till stationen för att hämta hem honom med en kärra. Det var vanligt att ge soldaterna lite skaffning och en flaska med sprit innan de reste hem. Under permissionen får han tyfus och blir mycket sjuk.
Han återvänder senare tillbaka till sitt regemente i Nürnberg i början på 1944, eftersom Stalingrad då är omringat av ryska trupper och han kan inte återvända dit. Någon gång på våren blir han förklarad som saknad. Tyska polisen söker efter honom dels i hemmet dels hos släktingar i Danmark. Man tror han har deserterat men han är försvunnen. Förmodligen har han avrättats antingen av sina egna eller av partisaner. Det är mest troligt att han omkommit i samband med att försöka fly till Schweiz vilket han hade nämnt hemma att han ville. Han tyckte att det var hemskheter som han fick uppleva under kriget. Han eftersöktes länge av Röda korset och av hans föräldrar men utan resultat. Även jag har gjort liknande undersökningar men utan resultat.